Tankar om träning och equiband - Del 2

Det här är en fortsättning på inlägget med samma namn som publicerades för några dagar sedan. 
 
Jag tänkte dela med mig av lite bilder från vår resa, från de allra första gångerna med equiband fram till nu. Tyvärr så kan jag bara bjuda på bilder som i de allra flesta fallen är en printscreen från ett filmklipp. Men jag tycker att man kan se det ganska tydligt ändå.
 
När Equibandet kom in i vårt liv så var L skadad och gick endast promenader med bandet. Så han var van vid det när jag så småningom började låta honom trava lite lätt, lös på ridbanan nästan ett år senare. Då denna hästen är en spänd själ och var väldigt ivirg på att få börja springa, så var de första passen i full trav med endast något fåtal tillfällen där han sänkte huvudet och slappnade av. Bilden nedan kan sammanfatta hur det såg ut.
 
Nästa bild är ett par månader senare när han har börjat varva ner och har satt igång på allvar med att få börja trava (det vill säga, få utlopp för energin som sprutade ur hans öron). Han är okej avslappnad, med ena örat mot mig och bär sig fint. Nu har han även börjat sänka sitt huvud mer och ta i på ett annat sätt. 
Jag har börjat märka när jag rider att han vill ta ner sitt huvud och arbeta på samma sätt som han gör när han arbetas lös på ridbanan. Jag har låtit honom göra det, då han är stabil och balanserad och jag har gjort allt jag kan för att inte störa honom. Bakbenen har fått ett annat påskjut än innan, både vid uppsuttet och vid arbete från marken.
 
Den här bilden är tagen i ungefär samma veva som den ovan. Kanske några veckor emellan passen. Jag är inte riktigt hundra på vilken av dom som togs först, men det spelar ingen roll. Observera på denna bilden att inget equiband används, men ändå är han där jag vill ha honom. Lång, avslappnad och lyfter bakbenen helt otroligt bra. 
Varför han ändå går såhär trots saknaden av equiband är enkel; equibandet skapar ett muskelminne, och detta minne finns kvar i hästen. Och när detta minne är så pass starkt, likaså musklerna som de innefattar så kommer hästen att använda dom ändå. I detta fall så har min häst hittat en trygghet i att gå såhär, då han känner att han känner sin kropp, har kontroll och kan slappna av. Då är det väl självklart att han vill gå där, även om inte bandet påminner om det?!
 
Nu har det gått betydligt länge sen bilden ovan. Nu har vi jobbat massvis med bandet, har ridit mycket dressyrlektioner, skrittat ofantligt mycket i kuperad terräng med mera med mera. Han trampar ifrån med bakbenen, vinklar haserna och bär huvud och hals på ett sätt som han aldrig har gjort förr. Jag har även börjat märka stora skillnader i ridningen nu(utan bandet), att han "kommer upp" med hela frampartiet och rör bogarna och får plats med frambenen, framförallt i tölt och trav. Observera på denna bilden avsaknaden av equibandet.
 
Den sista bilden jag har är den senaste. Den är urkass, jag vet! Men jag bara tokälskar den rundade rumpan, bakbenen, han går på böjt spår (och ganska liten volt) och kan ändå bära sig och behålla hela sin hållning. Dessutom så har vi kunnat börja öka tempot då och då och han orkar hålla sig i samma hållning även där.
 
Det har verkligen varit en lång resa för oss. Och den är inte slut på långa vägar. 
 
Hur har det sett ut, rent tidsmässigt?
Jag köpte mitt equiband i slutet på 2016 och introducerade det för L redan dagen efter jag hade fått hem det. Han fick ha det på varje promenad vi gick, nästan varje dag.
2017 började jag rida honom igen och då med bandet som han var van vid. Vi skrittade först för att sedan lägga in trav. 
Slutet på 2019, där vi är nu, har jag börjat kunna lägga ihop pusselbitarna och plocka fram de jag önskar av honom. Jag kan börja kräva att han bär sig mer, att han trycker på mer men ändå orkar bära sig.
Alltså, nästan 3 år har det tagit för att ta honom (och mig själv) dit vi är idag. Från att ha varit nästintill utdömd till att jag klarade av att rehabilitera honom och har nu en frisk, hel och glad ridhäst igen.
 
 
Och det jag vill komma fram till är att det tar tid att bygga upp och bygga om en häst. Det finns inga genvägar om det man vill ha är en hållbar, glad och hel häst. Du kan tvinga, slå, skynda på hur mycket du vill, men det kommer bara att hoppa upp och bita dig (eller i värsta fall och allt som oftast; din häst) i näsan någon gång.
 
Var rädd om din häst, lyssna på den och var ödmjuk.