"Är lessen men du har en *låst* SI-led"

Börjar bli riktigt trött på just denna mening! Är det inte en annan så är det de stackars hästarna. Den senaste veckan har jag läst ETT PAR INLÄGG, både på Facebook och på olika bloggar. Om att folk har fått sina hästar diagnostiserade med just detta påstående. Och det gör mig galen och väldigt ledsen.
 
För vet ni vad????
SI-leden SKA vara låst! Det ska INTE vara någon rörlighet i denna led!!
Varken på oss människor eller på hästarna. 
 
Här kommer en kort liten lektion om just denna led!
 
För det första: SI-leden är två leder på "baksidan" på bäckenet (de blå på bilden nedan). Bäckenet är uppdelat i 3 delar, i höftbenen och i korsbenet (os coaxe x2 och os sacrum). Och det är där höftbenen går ihop med korsbenet som denna led bildas. SI är en förkortning av sacroiliaca, det är namnet på korsbenet och delen på höftbenet som de ledar mot (iliaca). Det här är alltså ingen "äkta" led, den har ingen ledkapsel eller ledvätska. 
 
Några utav kroppens allra starkaste ligament håller ihop bäckenet (inklusive detta område) och just i denna led så ska rörligheten i princip vara noll. För att bäckenet ska kunna ta upp, stabilisera och hålla organen på plats när vi rör på oss, hoppar och studsar. 
 
OM det skulle vara någon typ av rörlighet här, så skulle vi har fruktansvärt ont och vara väldigt instabila. De som är väldigt överrörliga kan ha mer rörlighet i den här leden. Vilket kan vara oerhört jobbigt.
 
Eftersom detta är en led, så kan allt som händer i andra leder, även hända här. Pålagringar, inflammationer, även reumatism och artrit kan sättas sig här och så vidare. Detta är väldigt viktigt att komma ihåg.
 
Om vi säger att en häst har börjat få pålagringar i denna led. Så kommer en person och säger att den här leden är minsann låst (om dom nu vet vad det innebär), och det går att reda till genom att knäcka till den. FÖRSTÅR NI DENNA SMÄRTA och SKADA man kan göra på den här stackars hästen? Pålagringar är att ledbrosket har börjat att förbenas. I det långa loppet så kommer antagligen leden att växa ihop.
 
Påstår någon att det är ett problem i SI-leden, ifrågasätt det. Vad menar personen egentligen med det? Vad är det som har gjort den "låst"? Kan man inte lösa det på något annat vis än att knäcka? Massera bakdelen? Kör el? Laser? Djupvåg? KNÄCK för tusan inte
 
Vi kan säga att det inte finns någon pålagring, men att hästen har en rörelsestörning. Och man spårar detta till SI-leden (hur man nu kan göra det, för det är ingen led som jobbar ihop med rörelseapparaten mer än att fånga upp stötar från när vi rör oss....), är det FORTFARANDE ajabaja att knäcka! Ligamenten (som fortfarande är de starkaste som vi har i kroppen) kommer då att töjas ut en aning och de kommer att få leden att komma i obalans. 
 
Det finns även många som säger sig både känna och se om det är kotor som ligger knasigt. Det är ren bullshit. Hästarnas ryggkotor ligger väldigt långt ner i ryggen, och de skelett vi känner är dess tornutskott, och de behöver inte tala om att kotorna ligger fel, snett eller liknande. Det är också en grej som man bara kan se på röntgen eller med ultraljud.
 
Jag vet att många vill sina hästar väl, och gör det som man tror är bäst, såklart. Men det finns mycket lurt i det här och de tips jag kan ge är att läsa på så att man kan få en hum hur hästen fungerar.... Likadant med sig själv. Att man har hyfsat koll på hur man själv ser ut, så att man kan ifrågasätta "kunniga" människor om hur dom tänker. 
 
Det är en lösning att gå och knäcka sig (eller hästen) hos kiropraktor eller liknande. Det brukar släppa på en del smärta nästan direkt. Men hur länge varar smärtlindringen? Cirka 2 veckor. Sen är ni tillbaka där ni började. För MUSKLERNA drar tillbaka leder och skelett (inte tvärtom!!). 
 
De tipset jag kan ge, är att låta en massör kolla över er och era hästar. Musklerna ska behandlas. Det är i princip ALLTID musklerna som spökar, med ALLT. Nästan all smärta kommer från musklerna, all dålig hållning, rörelsestörningar, nervklämmning och så vidare. Musklerna kontrollerar att vi kan stå på benen och att vi kan röra på oss. Spända, trötta och stela muskler kan vara fruktansvärt jobbigt. Och skelettet följer med musklerna. Så enkelt är det.
 
Så snälla. Ifrågasätt folk som kommer och ska hjälpa er och era hästar. Som ska behandla på något vis. Tro dom sig veta att något galet lurar i skelettet eller i någon led, ring till veterinären och låt dom kolla på det. 
 
Summan av kardemumman. 
Visst, gå ni och knäck er om ni har fasligt ont. Men ta hand om era muskler till och börja med. Släpp på spänningarna där så kommer dom att släppa till och då kommer även leder och annat att följa med!

5 tips för att må bättre

Det finns mycket man kan göra för att må bättre och få en bättre/enklare vardag. Både små och stora saker. Vissa är enklare och andra kräver mer energi och arbete. Tänkte dela med mig av mina egna tips (från egna erfarenheter). Det skadar inte att dela med sig av såna här saker tycker jag, kan jag hjälpa någon att få en lite enklare vardag, så blir jag riktigt glad!
 
Nummer 1: Gör något som du brinner för.
Något som du älskar. De ska inte vara något måste, utan du ska bara göra det för att du älskar att göra det. Gör det för din egen skull! Något som får hjärtat att slå ett extra slag, att du känner en längtan och har något att se fram emot. 
I mitt fall är detta hästarna.
 
Nummer 2: Släpp de negativa.
Den här punkten är ganska uppenbar för mig, men det är många som sitter fast i detta negativa hjul. Där allt är negativt. Allting är tråkigt, jobbet suger, skolan suger, vädret suger, maten smakar ingenting osv. Sluta upp med det där! Det är här du börjar tänka på punkt nummer ett, de du brinner för. Låt resten av vardagen bli en resa mot ditt mål; de du älskar!
 
Nummer 3: Häng inte upp dig på småsaker.
Detta hör egentligen till ovanstående lite grann, men jag vill ändå påpeka det. De där små sakerna, som inte spelar någon jävla roll om hundra år, varför ska man bli vansinig för det? Varför ska en sådan liten sak få förstöra hela dagen? Allting blir så mycket enklare om man ser över de här småsakerna som försöker förstöra.
 
Nummer 4: Le!!
Jovisst, så enkelt är det. Jag har själv varit väldigt ledsen i mina dagar och varit "sur" och orolig, och de påverkar ansiktet mer än vad man tror. Ja, hela kroppen såklart. Men jag kan komma på mig själv nu, att hur mycket lättare ansiktet känns, utan den där rynkan i pannan och om jag bara lyfter på näsan lite, så förändras hela jag. Le mer, alla bli gladare av ett leende.
 
Nummer 5: Ta hand om dig & din kropp
Gå en promenad efter jobbet eller ännu bättre, innan jobbet! Stretcha lite emellanåt, rulla på axlarna. Gå och unna dig ett besök hos massören eller kiropraktorn (men helst massören). Ät en frukt. Unna dig något gott om du är sugen på det. Sitt några minuter extra ute i solen och njut av värmen. Gå barfota över gräsmattan. Träna på gymmet eller ta cykeln en runda. Gör det för dig, du kommer att ha igen det. Även om du känner dig trött och sliten i din vardag. En promenad på 20 minuter räcker för att få igång kroppen igen. De återställer dig betydligt mer än att ta en tupplur eller lägga dig på soffan. Promise!
 
Vi har bara fått en kropp och ett liv. Vi måste ta hand om det, vi styr så himla mycket av vad som kommer att hända och hur vi mår själva. Så varför inte göra det bästa av det? Vi måste vårda det, ta ansvar och hjälpas åt. 
 

Våga känna

Det här är ett inlägg som jag absolut inte har någon utbildning eller annat för, bara mina egna erfarenheter. Det handlar om synen vi har på oss själva, våra tankar, känslor och hur vi kanske ska börja tänka och göra om. Det kommer med andra ord bli ett hyfsat privat/peppande inlägg.
 
Jag ska egentligen inte prata om andra, för det behövs inte, för jag kan bara se på hur jag själv har det och tänker, men jag vet att många i min omgivning känner ofta likadant, tänker ungefär i samma banor och sätter inte så högt värde på sig själva. Och jag vet att vi är inte ensamma om detta, absolut inte. Men att de är lite hysch hysch och privat att prata om inför andra.
 
För bara ett par år sedan så var jag en tjej som inte såg mig själv, at all. Noll. Jag följde andra och satte dom före mig själv. Jag kunde skruva och gå av på mitten för att få de att bli rätt för någon annan, men för min egen del fick jag slita tusen gånger om för att lösa de för mig själv.
 
Jag vet inte riktigt när brytpunkten kom, men en förändring kom i alla fall och sakta men säkert började jag se mig själv, förstå mitt eget värde, sätta gränser, se igenom relationer som inte var äkta, sa upp mig från jobb som jag vantrivdes på, sa upp mig från ett annat jobb som jag höll på att gå sönder på. Slet mig loss från de som på riktigt gjorde mig ledsen och började bygga på något nytt, som var på riktigt och som gynnade mig.
 
Tyvärr så sitter ju många av de här sakerna kvar i mig, som jag idag mår väldigt dåligt över till och från. Vissa dagar är bättre än andra medan vissa är..... ja, de finns inga ord. Men det får mig också att fatta en del saker. Att bli snällare mot sig själv, är också en viktig del här i livet.
 
Att tillåta sig själv att känna sorg, smärta, ledsamhet, besvikelse. Det är svårt och det gör ont, men jag kan berätta och lugna med att det är bara känslor, det är inget som är farligt, det är bara en känsla. En känsla är något som bara infinner sig en stund, sen försvinner den och blir en annan känsla, och så vidare. Men den biten är så jätte jätte viktig, att tillåta sig. För det går över! Den där där hemska, påträngande känslan, den går över om du låter dig känna den. Knuffar du undan den så kommer den bara att trycka på och bli ännu starkare.
 
Och då är det såklart lika viktigt att känna de goa känslorna! Lycka, glädje, förhoppning, kärlek! Vi har känslor för att kunna känna, right? Våga känna!
 
De här med känslor är svårt, åtminstonde för mig som har gått så långt ner i botten en gång, för en känsla kan förstöra en hel dag för mig, allt ifrån att jag går och lägger mig och känner mig totalt värdelös eller att jag bli ett argsinnt monster. Jag vet att ni är en del där ute som känner igen sig och ja, vad ska jag säga till er som lyckligtvis inte hamnat här, good for you! Att man kan vara så känslostyrd men ändå vara så sjukt medveten om de meningarna jag har skrivit här ovan. 
 
Det här med att våga känna är egentligen något jag har lärt mig de senaste året. Jag har en person att tacka för detta. Att jag har vågat känna något bra, något som har fått de att pirra i magen och jag har vågat hoppats och bara kännt alla de underbara känslorna och inte oroat mig för framtiden även om den var oviss. Och sen när det har blivit tufft och hjärtskärande har jag mått rent ut sagt skit, men jag har nästan tvingat mig till att känna de känslorna också, låtit tårarna trilla och hjärtat brista tusen gånger, för vet ni? De känns så mycket bättre efteråt!
 
Känslorna behöver vi för att kunna bearbeta händelser i livet. Så vi måste ha dom, vi måste känna dom. För att må bätte inom oss, så måste vill lyssna mer på oss själva. Vad känner vi egentligen? Vad kan vi göra för att må bättre och känna oss bättre? 
 
Våga känna efter!
 
Jag ska tillägga i de här inlägget också att en del känslor leker man inte med, och känner man att man inte kan hantera de känslor man har, sök hjälp. Det är verkligen inget fel med det, vi har helt okej vård inom psykiatrin här i Sverige. De finns många kompetenta personer att prata med och få hjälp av. 
 
Vi förtjänar att må bra, livet är för kort för något annat!