Spontan utflykt till ovalen

Nu har tillfällena att rida på ovalbanan i Tingsryd kommit igång igen för oss medlemmar i Geysir. Och jag hade inte planerat alls att åka upp denna veckan eftersom L inte har varit sig själv riktigt osv (givetvis har han varit okej de senaste dagarna, annars skulle vi inte ha åkt, såklart). Men bestämde ändå, på förmiddagen att åka dit bara för att Leikan skulle få åka iväg och göra något. Sen är det alltid bra miljöträning i Tingsryd. Ovalbaneträning skadar aldrig heller liksom. 
 
Så vi åkte upp där med Malin som sällskap och busade runt. Absolut inget allvarligt (även om prestationsångesten låg och bubblade under ytan), och det var som sagt bara mest för att få åka iväg, träffa andra och ha kul tillsammans. Och det var jätteroligt! Till och med Malin tyckte att det var kul att stå i mitten å kika (och fota!) trots att det blåste kallt och solen lös bara igenom molnen då och då. 
 
Här kommer ett gäng bilder från rundan på ovalbanan. Känns kul att dela med sig och jag tror aldrig att jag har varit så nöjd med ridbilder som jag är nu. Det måste ju betyda att det har hänt något bra va? I både min ridning och hur Leikan bär sig och rör sig. Och då kan det tilläggas att jag inte rider på här, utan det var bara rastning, ungefär. 
 
Ska säga också, en grej som jag reflekterade mest över var att jag red honom på de mjuka Beris-gummibettet denna gången. Trots att det var en ny plats, hästar som sprang åt höger och vänster om honom och förbi, så höll han sig i skinnet, blev inte stark eller drog. Innan skadan så var detta en kamp (minns att jag har ridit honom på gummibett där EN gång innan, men det var katastrof). Dressyrlektionerna har verkligen gjort sitt. 
 
Den enda gångarten som lider just nu är tölten. Och det är för att han är liiite i konflikt med sig själv tror jag. För det första så har jag inte lagt något fokus på den, utan för det mesta bara känt efter lite i olika tempon. Sen att han har börjat bli bekväm med att röra sig på ett annat sätt i kroppen, alltså att han har sänkt sig (han vill komma ner med huvudet när han aktiverar bukmusklerna när han börjar sätta in bakbenen) och det går emot de gamla rörelsemönstret som han har haft tidigare vid tölt. Så han bråkar lite med sig själv där genom att va hög och öppen till att vilja komma ner och jobba rätt, men då inte orkar och faller ner i trav. Men vi jobbar på det. Tölt är fantastiskt, men vi har ingen brådska med att få den perfekt. 
 
Vi hade kul i alla fall och passet avslutades med att L rullade sig på parkeringen och gned in grus och sten ordentligt i pälsen. Så vi var hemskt nöjda, båda två :)
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Ljuvlig ridtur!

Leikan och jag hade en ljjjjjuvlig ridtur innan idag, med härliga +9° och sol. Vi drog ner till kvarnen för att kolla läget där. Flera år sedan vi var där nere tillsammans, så vi skrittade nerför alla backarna dit för att mötas med massor av vatten som rann längs med vägen som går bredvid ån. Kul tyckte Leikan som gick och plaskade  och surplade.
 
När vi vände av hemåt så blir det härlig galopp uppför alla långa backar! Och han fick ta i! Han sprang allt han orkade till en början, men sen blev det lite mer sansat men ändå med frustningar i varje steg. Och vad gjorde jag då? Jag bara njöt och höll i mig, ungefär. 
 
Okej att det är lerigt och utrustning och allt blir så smutsigt, men det gör inget för tillfället. För solen är värd det. Våren är värd det. Livet är ganska bra ändå!
 
 

Kan det bli vår snart?

Precis när man tror att vintern ska börja ge med sig, att snön ska börja försvinna (åtminstone på vägarna) och det ska börja bli lite mildare i luften så säger det bara BAAAAAM och nope. Hela dagen idag har det toksnöat om vartannat, blåst isande kallt och det som ligger kvar av snö och is är stenhårt och jättehalt. Jag är bara lite bitter, jag känner att det är färdigt nu liksom. Jag är så redo för vår och värme! 
 
Förutom de träningar vi har i ridhuset varje tisdag så är det svårt att hålla igång ordentligt med Leikan. Även om vi skrittar otroligt mycket, så är det svårt med de andra gångarterna, trots snösulor och brodd. Tycker inte att rörelserna tas ut ordentligt, spändhet och stelhet och jag själv är likadan + att jag är livrädd att han ska tappa fäste eller göra något annat tokigt. Så vi skrittar på (som är iskallt) och ökar där det är möjligt, vilket inte sker allt för mycket. 
 
Men man ska inte klaga egentligen, för det är bra annars. Men jag skulle vilja komma igång ytterligare, kunna trycka på mer och ge mer liksom... Jag får vara glad för det jag får för tillfället! Att han går så bra som han gör, att han är pigg och glad. Vi får helt enkelt ta ut oss allt vi kan när vi är i ridhuset. 
 
De få gånger som man kan öka galoppen eller åtminstone hålla galoppen lite längre än tio meter är fantastisk. Han är så pigg och han studsar mer uppåt än framåt faktiskt, men när han väl får in rytmen så blir han så härlig. Som idag fick jag en sådan. Solen har legat på en sträcka de senaste dagarna där isen har släppt, där fick han fatta galopp och dundra på i ett schysst tempo. Med den iskalla vinden som redan låg på, så blev det så mycket vinande i vinden med vår fart, att jag inte ens hörde hovslagen mot den hårde grusvägen. Men känslan var där. Underbar. Precis vad jag behövde.