Närmar oss tölt

Jag har börjat lägga mer energi på tölt nu. Det är längesen vi fick okej för att sätta igång med den gångarten men jag har ändå valt att vara återhållsam. Givetvis har vi rullat på då och då, men jag har liksom inte krävt något och han har "trillat över" i trav så småningom. Han har en grymt bra tölt, taktsäker och ren, så själva tölten är inga problem. Det svåra för honom har varit att han spänner sig, går emot och inte bär upp sig korrekt.
 
Men nu har vi tränat så mycket grunder i de andra gångarterna och framförallt mycket galopp nu på sista tiden. Så han har satt muskler och ork för att jobba rätt. Så nu har vi börjat i kort tempo längs korta sträckor. Och igår så fick jag en härlig "jogg-tölt". Kan man kalla det så? Ingen flashig tölt men han vilade i steget och rörelsen gick igenom hela kroppen. Önskar att jag kunde få ner känslan i ord alltså. Inget rusande, utan här och nu. 
 
Det är helt otroligt hur långt vi har kommit, å de tack vare equibandet. 
Nu överdriver du, tänker ni. 
Men NEJ!
Vi hade inte varit där vi är nu om det inte vore så att jag fick upp ögonen för det och metoden som kan användas till det. Att öppna ögonen lite för att kunna ifrågasätta hur andra gör och framförallt vad jag gör själv. 
 
Equibandet har lärt mig väldigt mycket och med hjälp av det och massor, massor med arbete från marken, i töm och så småningom uppsuttet så har jag lyckats bygga upp en häst som lyssnar på mig, lyssnar på sin kropp och som har börjat tänka på hur han använder sin kropp. 
 
Det är inte guld och gröna skogar alltid, absolut inte. Men Rom bygdes inte heller på en dag, så. 
 
Nä, att lära sig hur hästen ska använda sin kropp för att orka bära sig själv och för att den ska hålla i framtiden är nyckeln. Att ha tålamod, massvis med hästgodis, tålamod, en schyst person som bollplank och en gnutta  mer av tålamod.
 
Inte nog med att jag har fått en häst som faktiskt vågar lita på sin kropp, så har jag fått en häst som står mig så mycket närmare nu. Vi kan börja busa oavsett vart jag befinner mig, på marken i hagen, från ryggen eller flera meter bort. Vi hade en fin kommunikation innan, men nu är den ännu finare!
 
 
Så jag ser fram emot mer töltträningar med mer av dessa känslorna. För tölt är ju världens bästa gångart att rida i, så är det bara!

Spontan utflykt till ovalen

Nu har tillfällena att rida på ovalbanan i Tingsryd kommit igång igen för oss medlemmar i Geysir. Och jag hade inte planerat alls att åka upp denna veckan eftersom L inte har varit sig själv riktigt osv (givetvis har han varit okej de senaste dagarna, annars skulle vi inte ha åkt, såklart). Men bestämde ändå, på förmiddagen att åka dit bara för att Leikan skulle få åka iväg och göra något. Sen är det alltid bra miljöträning i Tingsryd. Ovalbaneträning skadar aldrig heller liksom. 
 
Så vi åkte upp där med Malin som sällskap och busade runt. Absolut inget allvarligt (även om prestationsångesten låg och bubblade under ytan), och det var som sagt bara mest för att få åka iväg, träffa andra och ha kul tillsammans. Och det var jätteroligt! Till och med Malin tyckte att det var kul att stå i mitten å kika (och fota!) trots att det blåste kallt och solen lös bara igenom molnen då och då. 
 
Här kommer ett gäng bilder från rundan på ovalbanan. Känns kul att dela med sig och jag tror aldrig att jag har varit så nöjd med ridbilder som jag är nu. Det måste ju betyda att det har hänt något bra va? I både min ridning och hur Leikan bär sig och rör sig. Och då kan det tilläggas att jag inte rider på här, utan det var bara rastning, ungefär. 
 
Ska säga också, en grej som jag reflekterade mest över var att jag red honom på de mjuka Beris-gummibettet denna gången. Trots att det var en ny plats, hästar som sprang åt höger och vänster om honom och förbi, så höll han sig i skinnet, blev inte stark eller drog. Innan skadan så var detta en kamp (minns att jag har ridit honom på gummibett där EN gång innan, men det var katastrof). Dressyrlektionerna har verkligen gjort sitt. 
 
Den enda gångarten som lider just nu är tölten. Och det är för att han är liiite i konflikt med sig själv tror jag. För det första så har jag inte lagt något fokus på den, utan för det mesta bara känt efter lite i olika tempon. Sen att han har börjat bli bekväm med att röra sig på ett annat sätt i kroppen, alltså att han har sänkt sig (han vill komma ner med huvudet när han aktiverar bukmusklerna när han börjar sätta in bakbenen) och det går emot de gamla rörelsemönstret som han har haft tidigare vid tölt. Så han bråkar lite med sig själv där genom att va hög och öppen till att vilja komma ner och jobba rätt, men då inte orkar och faller ner i trav. Men vi jobbar på det. Tölt är fantastiskt, men vi har ingen brådska med att få den perfekt. 
 
Vi hade kul i alla fall och passet avslutades med att L rullade sig på parkeringen och gned in grus och sten ordentligt i pälsen. Så vi var hemskt nöjda, båda två :)
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Ljuvlig ridtur!

Leikan och jag hade en ljjjjjuvlig ridtur innan idag, med härliga +9° och sol. Vi drog ner till kvarnen för att kolla läget där. Flera år sedan vi var där nere tillsammans, så vi skrittade nerför alla backarna dit för att mötas med massor av vatten som rann längs med vägen som går bredvid ån. Kul tyckte Leikan som gick och plaskade  och surplade.
 
När vi vände av hemåt så blir det härlig galopp uppför alla långa backar! Och han fick ta i! Han sprang allt han orkade till en början, men sen blev det lite mer sansat men ändå med frustningar i varje steg. Och vad gjorde jag då? Jag bara njöt och höll i mig, ungefär. 
 
Okej att det är lerigt och utrustning och allt blir så smutsigt, men det gör inget för tillfället. För solen är värd det. Våren är värd det. Livet är ganska bra ändå!