Utnyttjar du naturen?

Jag har skrivit det förr, men skriver det igen (för det var längesen jag skrev ordentligt här nu) för man ska för tusan utnyttja naturen och dess miljö!
 
Vissa gånger är det tydligare än nånsin, som när ingenting fungerar på ridbanan till exempel. Man gör något som man har gjort typ hundra gånger och som man vet att både jag och hästen kan, men det GÅR inte. 
 
Då kilar man ut istället och går in i skogen och hittar på en liten bana runt stenar och träd i stället. Hästen får en naturlig bjudning, svänger mjukt rund träd och lyfter på benen för att marken är ojämn. Vad finns det inte att gilla med det liksom?? Jo kanske att en annan får springa efter och svettas och snubbla... ;) 
 
 

Stångbett

Det har gått lite i perioder för mig om hur jag resonerar om stångbett. Och jag kan inte säga att jag är någon expert varken rent teoretiskt eller att rida med det, utan detta är bara mina egna tankar om det... 
 
Vi började prata om det i slutet av den senaste ridlektionen och jag fick en rejäl tankeställare. Bettet i fråga är skarpt om det används fel, men å andra sidan så kan de användas med så små och fina hjälper att de nästan inte syns. Målet är så klart att kunna styra och föra hästen med sätet, men att handen/bettet kan hjälpa till som förstärkning.
 
För om man börjar tänka på hur man sitter i sadeln och hur ett stångbett är uppbyggt så kan man se en likhet där. Det finns skänklar, det finns tryck, lyftande hjälper, och det finns även en hävstång i vår sits. Alltså, om man rider på de viset jag försöker med, så kommer ett stångbett säga mycket mer till Leikan än ett vanligt tränsbett eller sidepull kan göra (jag red, dagen till ära med sidepull, hehe). 
 
De fick mig att fundera rejält. De rörelser jag numera försöker göra, kommer med en stång att förstärka min sits och om jag inte är tillräckligt tydlig så kan stången vägleda och liksom förklara mer vad jag vill. För med ett tränsbett är det inte alls tydligt, utan kan säga emot min sits. Och det är inte konstigt då att det blir fel!!
 
Ett stångbett kan alltså bli mildare och därmed skapa en mer harmonisk häst samt göra mina hjälper tydligare. Givetvis så vill jag förstås att min sits ska styra i första hand, men man måste ju börja någonstans. Och jag är medveten om att Leikan inte har något emot ett stångbett eftersom han föredrar trycket i nacken än de i munnen. Jag blir liksom mer tydlig. 
 
Så egentligen så är det svårare att rida med ett vanligt tränsbett, eftersom de sättet vi har fått lära oss rida (de flesta av oss i alla fall) så säger vår sits en sak och bettet en annan. Man förstår ju varför många hästar inte fungerar överallt med en del människor. Oftast så brukar våra tränsbett vara delade dessutom (jodå, mina som jag äger är också det), och det ger ännu fler signaler som går emot vår sits. Är inte det rätt knasigt? 
 
Varför har ingen berättat de här för mig innan?
 
Så jag fokuserar just nu på att inte vara ivägen för min häst när jag sitter på honom, att försöka ge honom EN signal och inte dubbla (som att min sits säger sväng men handen säger något helt annat. Inte konstigt att han blir en ostbåge), mer kroppskontroll på mig själv och vara mer stolt och mer matador! Behöver jag säga att vi är och nosar på akademisk (historisk) ridkonst? VÄLDIGT INTRESSANT.

Det där med form. Eller är det form?

Följer trenden, å tänkte skriva ihop något om "form", som jag läste senast hos Natalie (se inlägget här) och som ständigt återkommer på sociala medier. Jag är jätteglad, stolt och blir varm långt in i själen av att se hur en helt ny värld har öppnats hos Natalie som frågar, tar till sig och är mer ödmjuk än någonsin i sin träning av lilla V, samt är mer kritisk till hur andras hästar som "rör sig så förbannat bra, med lyft och energi", faktiskt inte rör sig de minsta bra eller hållbart. Det blir väldigt spännande diskussioner av det :) 
 
Nu är inte jag något proffs på något vis, men har ändå försökt ta till mig de jag kommer över om hur hästen rör sig när den lever "fritt" samt hur den borde arbeta för att den rent fysiskt ska klara av de arbete vi ställer på den + att vi sitter på dess rygg. Det är många tränare och hästfolk som såklart VILL göra rätt och i tron att de gör rätt, så blir det ändå fel någonstans. Att trycka i hästen mängder med kraftfoder, betsla upp, byta sadel, hjälptyglar etc och fortsätta träna som man alltid har gjort, kommer inte i längden att fungera. 
 
Att lära sig hur hästen rent anatomiskt ser ut, och hur den kan använda sin kropp för att bära sig bättre och där med sänker risken för framtida skador och annat trist. Det är små saker man kan lära sig att leta efter, när hästen går fel eller om den går rätt. Det är inte hjärnkirurgi, utan bara ett par små tecken. Att hästen kröker på nacken och ger dig eftergift betyder inte att den går rätt, det ser kanske snyggt ut, men är verkligen hela kroppen med? En häst utan ordentlig styrka i buk, bakdel och rygg orkar inte bära sig med halsen krökt och med eftergift timme efter timme... Av de jag har sett så är det inte många hästar som har den styrkan. Oftast så trampar de inte ens in under sig eller har något av de andra tecknena på att det fungerar som det ska med sig... Det får mig att dra mitt hår :)
 
Sen kommer det förstås till den delen att (göra om och) göra rätt tar tid. Det tar jättelång tid. Men man kommer att märka när hästen rör sig på ett annat vis. Och allt annat kommer att följa med då (benlyft, tempo, energi osv) och det kommer att kännas underbart. När spänningarna och stressen hos hästen släpper för att den känner att den KAN bära sig själv. Oslagbar känsla!
 
Här kan ni läsa om pyramiden/trappstegen jag jobbar efter: häääääär 
 
Form är ett knepigt begrepp.
 
Här är lite inlägg som jag har skrivit om ämnet tidigare:
Vad jag vill se 
Intressant klipp
Lösgjordhet och eftergift
En korrekt form