Fläckis nya hem

Igår åkte Fagur till sitt nya hem. Jag körde honom dit, passande nog så kommer han att finnas bara några mil från mig. Och det känns väldigt bra. Jag kommer alltså inte behöva släppa taget om honom helt å hållet riktigt ännu.... :) 
 
Även om det känns rent ut sagt för jävligt emellan åt, då jag älskar den här lilla hästen så fruktansvärt mycket och med tanke på allt han har lärt mig under de här två åren så är jag honom evigt skyldig, så är ändå känslan där att han kommer att få ha det så mycket bättre där han är nu. Mindre press, mer bus, massvis med kompisar och stora hagar. Vad mer kan en hästunge begära liksom? Vad mer kan jag begära? 
 
Så med sorg i hjärtat så är jag ändå glad och tacksam. Även om det är tufft och smärtsamt så är det de bästa för alla parter! Och det är de påståendet man måste hålla kvar vid. Skjuta bort sitt ego och se de bästa för sin kompis!
 
Tack fläckis för dessa åren, lycka till och vi ses snart igen!
 
 
 
 
 
 
 
 
Men Fagur kommer att förbli blogghäst, följ honom och hans nya kompisar! klicka in här och se vad dom hittar på!

Go kväll med Fagur

 
Med tanke på smällen jag fick när jag åkte av, och den misstänkta sprickan i svanskotan + att jag vill fortsätta vara hel över sommaren, så har jag lagt ridningen på hyllan. Sen att jag åkte iväg till Jos ett par dagar förlängde pausen ytterligare. Men igår när jag kom till stallet så kände jag hur ridsugen jag var. Så jag longerade Fagur först ordentligt för att göra av med en del energi, sen satt jag upp och red igenom alla gångarter ett par varv. 
 
Om jag ska rida, så ska jag ta det lugnt.
 
Och jag känner mig nästan nyfrälst! Satte mig i sadeln och kände mig hemma direkt, bad honom komma fram i tölt och jag bara woooho. Fy fan vad häftigt! Hur kan man leva utan de här? Och om Fagur nu blir såld, ska jag klara mig utan ridhäst då tills Leikan blir friskförklarad? Om han ens blir det? Vi får väl se vad som händer.... i skrivande stund har jag verkligen ingen brådska att bli av med den här fläckiga....
 
Ikväll så gjorde vi samma procedur, fast jag red lite längre. Kanske 10 minuter. Så härligt! Han var fin och lyssnade riktigt bra. Något stel, men gjorde ändå så gott han kunde. Det är alltid tuffare på ridbanan, så är det.
 

Tankarna om Fagur

Skrev ju häromdagen att jag skulle återkomma med lite mer detaljer om Fagur, så tänkte dela med mig av tankarna som går runt honom. 
 
Det känns som att det har tagit fram tills nu, att få upp honom ordentligt i ett "grund-hull", alltså att han har lagt på sig och byggt upp sig så pass mycket att han kan fungera normalt liksom. Alltså snart lite mer än 1,5 år. Först nu känner jag att han har mer energi pga kraftfodret, att han är finare i pälsen och har mer GO i sig. Han orkar mer, både att bära upp sig bättre och orkar längre rundor med tempo! 
 
Den här känslan inkom sig strax efter att jag hade fått hem den nya sadeln, så känslan är relativt ny och den omvandlingen han gick igenom (eller vad det nu var som hände!) gick snabbt och bara på några dagar. Så häftigt! Han har förstått att det är roligt att komma ut, springa på och träna. Det är svinkul! Innan har det mer varit att "okej, det är helt okej, men jag gör det bara för att du ber mig, och slutar du driva på så kommer jag att sakta ner". Så lite handbromskänsla där...
 
Han har hittat ett helt nytt tempo i alla gångarter. Framförallt i tölten, även om det är tufft att hålla sig i okej takt när man tuffar på, så väljer han ett högre tempo själv nu. Och rider jag på ordentligt, så har han väldigt lätt för sig att komma upp med bogarna och bär sig ortroligt bra, samt vinklingen i frambenen kommer då. Dessa saker har jag fått kämpa för riktigt mycket innan, men nu kommer det NÄSTAN av sig själv. Även om vi är ute själva, det vill säga utan draghjälp. Jag har behövt draghjälp för att kunna öka den där tölten bara lite grann från de långsamma långsamma tempo, helt utan energi, och för att kunna hålla de rent. Det har bara börjat rolla som fan innan.
 
Han börjar ta för sig mer, och ursäktar sig inte så mycket längre. Och det är såklart väldigt roligt! Är så positivt överraskad av honom så jag trillar nästan av stolen. Så kul!
 
 
18 februari 2017
 
 
16 april 2017
 
Jag är fullt medveten om att ingen av bilderna är perfekta (så det behöver ni inte påpeka!). Men jag tycker ändå att man kan se (och känna) en skillnad. De översta bilderna är han lång och tung, både i hand och att rida på framåt. Tölten var ju bara en plåga (tyckte han då, hehe) och arbete över huvudtaget. Kan tillägga att jag rider på som fan där... 
 
I de nyare bilderna går han i lite mer tempo i tölten (den översta, den understa är skritt å förberedning för tölt), då de är kanske en orättvis jämförelse. Men att han bara går i de tempot och att de är rent, utan att hänga i tygeln... Liksom hallå :)
 
Han går långt ifrån perfekt nu, men det ÄR en enorm skillnad som har inträffat på bara ganska exakt 2 månader. Han har lärt mig massor på dessa månaderna och så fick vi riktigt bra tips av Ina. Tror att det var där det började!
 
Sen så tar det tid med den här hästen, han behöver tid för att tänka igenom vad som händer och hur han ska göra med sin kropp (killen med noll kroppskontroll ungefär) + att piloten behöver hålla sig på tårna för att hjälpa honom så mycket hon kan. Så det tar tid. Struntar faktiskt i att många undrar varför det tar tid och att vi borde vara längre i utbildning och träning än vad vi är. Tanken är ju att vi ska hänga ihop ett bra tag till, å då vill jag lägga en grym grund för honom, både i en kompisrelation och att han ska hålla i många år till.
 
Han är grym, även om han inte är det minsta flashig eller snygg, han har hjärtat på rätta stället och försöker :)