Ny stad, ny tränare

Ännu en gång så har vi gett oss in i dimman och testat en ny tränare. Men till skillnad från andra gånger så har jag varit betydligt mer kräsen och valt med omsorg. Jag har funderat på vad vi behöver och på vilket sätt vi vill utvecklas. Och jag hörde mig för både privat och på facebook och fick många tips, men det föll till slut på Linda. 
 
Vi hade vårat första pass för ett tag sen nu och jag måste bara säga att jag älskar när tränare bryter ner ridningen bit för bit och går tillbaka till GRUNDERNA. Och med det menar jag inte ridbanans vägar, byte av sitben, hur man fattar galopp osv utan ännu mer grundläggande. Alltså: sits, blick, tygeltag och att flytta sig så att frambenen får plats. Att böja och räta upp (framförallt mig). Mycket tänkande på hur jag satt, följde och hur jag påverkade Leikan. Sånt man egentligen vet men som man inte tänker tillräckligt ofta på, helt enkelt. 
 
Trots att vi bara skrittade(jajamen! funkar det inte i skritt så funkar det absolut inte i någon annan gångart heller) igenom passet så var vi genomsvettiga båda två! I min hjärna så var det mos och att försöka få ner det Linda sa i kroppen å få den att göra rätt vid rätt tillfälle var knivigt men jag tror det lossnade till slut och jag fick ett så fint bemötande av Leikan så jag blev alldeles till mig! 
 
Det var inget bråkande med hans huvud eller mun, inte heller något rusande eller stressande. Red på i princip hela ridpasset på halvlång tygel, bara det liksom. Har det nånsin hänt på en ridlektion? Inte för oss i alla fall. Och det gick lugnt till och det fanns tid att reflektera. 
 
Att lyfta jumsken och använda yttertygel, trampa ner i innerstigbygel, vara stark i underbenet och inte trycka ner revbenen, å sen följa med i svängen, sitta om och göra allt åt andra hållet. Sen som alla andra så är jag inte liksidig, utan den ena axeln satt tydligen fast och kunde inte följa med och det är klart att det blir pannkaka för Leikan då liksom... Men lugnt och fint testa igen och igen, tills det funkade. Det var egentligen fullt fokus på mig och Leikan var den som visade om jag gjorde rätt. 
 
Linda satt förstås upp för att känna och även där, inget slitande eller stressande. Hon var så lugn och fin emot honom så han slappnade av och gjorde sitt bästa. Och det var så roligt att se honom under ryttare (för det händer typ aldrig numera) och att han vågar slappna av även med någon annan! 
 
 
Precis så som vi vill ha det! Det ska gå lugnt och fint till, hästen ska få hinna med och förstå vad vi ber den att göra. Och gör den inte som vi vill, då är det antagligen våra signaler till den som är fel eller otydliga. Jag ger till exempel dubbla budskap allt för ofta, vilket såklart gör att det blir tokigt då och då.
Nästa lektion är inbokad och jag ser fram emot det!