Fortsätt bara andas

Jag är mitt uppe i en period där det förväntas en hel del av mig. Okej, jag förväntar mig nog mer av mig än någon annan. Jag är ute på en längre praktik, så jag är placerad på röntgens skelettlabb där jag ska lära mig allt som går att lära där, hur bilder tas, vad som förväntas på mina bilder, hur patienter ska placeras, vårdhygien, frågeställningar osv osv osv. Det har gått jätte bra hittills förutom att jag blir galen på mig själv och min presationsångest + att min ständiga fysiska och psykiska trötthet blir extremt påtaglig. 
 
För jag vill ju vara bäst och kunna allt nu, på en gång. Men det funkar inte så, det vet jag. Men ändå så är det de enda som dunkar i huvudet på mig att jag måste prestera och utföra så många undersökningar som möjligt för att visa att jag kan och att jag har fattat. Men när man vaknar om nätterna och inte kan andas ordentligt och hjärtat slår så hårt så att det dånar i öronen, då är det bara att dra i bromsen. 
 
Då jag har problem med ångest och utmattning så bet jag ihop och pratade med mina handledare om mina problem. Jag fick ett jätte fint bemötande och en enorm förståelse. För när man har berättat förr om sina problem så har jag inte blivit tagen på allvar och det känns som att jag ger bort en stor del av mig. För fortfarande är det så ute i samhället om man lider av psykisk ohälsa så får man en stämpel om att man är svag, klen och eventuellt borde läggas in på psyket. Tyvärr. Men mina handledare tar mig på allvar och hjälper mig på ett otroligt fint sätt genom dagarna och jag känner att jag kan vara öppen och ärlig om vad jag känner vad jag kan, vill och orkar göra.
 
Dessa dagarna som har gått har jag i tid stoppat mig själv innan jag har fått ett "psykbryt" (som jag själv kallar det) och tagit det lugnt. Idag har jag bara umgåtts med hästarna. Pussat och kramat dom och kännt tacksamhet över att dom finns. De fick gå i en provosorisk liten hage med massa mumsigt gräs någon timme medan jag satt och försökte andas och vara här och nu. Win win för oss alla!
 
 
 
 
Bettinas islandshäst

Så klokt att du berättat för dina handledare! Och modigt. Tänk när det blir vardag det där du sliter med att bevisa nu, så skönt det blir. Heja!