Stångbett

Det har gått lite i perioder för mig om hur jag resonerar om stångbett. Och jag kan inte säga att jag är någon expert varken rent teoretiskt eller att rida med det, utan detta är bara mina egna tankar om det... 
 
Vi började prata om det i slutet av den senaste ridlektionen och jag fick en rejäl tankeställare. Bettet i fråga är skarpt om det används fel, men å andra sidan så kan de användas med så små och fina hjälper att de nästan inte syns. Målet är så klart att kunna styra och föra hästen med sätet, men att handen/bettet kan hjälpa till som förstärkning.
 
För om man börjar tänka på hur man sitter i sadeln och hur ett stångbett är uppbyggt så kan man se en likhet där. Det finns skänklar, det finns tryck, lyftande hjälper, och det finns även en hävstång i vår sits. Alltså, om man rider på de viset jag försöker med, så kommer ett stångbett säga mycket mer till Leikan än ett vanligt tränsbett eller sidepull kan göra (jag red, dagen till ära med sidepull, hehe). 
 
De fick mig att fundera rejält. De rörelser jag numera försöker göra, kommer med en stång att förstärka min sits och om jag inte är tillräckligt tydlig så kan stången vägleda och liksom förklara mer vad jag vill. För med ett tränsbett är det inte alls tydligt, utan kan säga emot min sits. Och det är inte konstigt då att det blir fel!!
 
Ett stångbett kan alltså bli mildare och därmed skapa en mer harmonisk häst samt göra mina hjälper tydligare. Givetvis så vill jag förstås att min sits ska styra i första hand, men man måste ju börja någonstans. Och jag är medveten om att Leikan inte har något emot ett stångbett eftersom han föredrar trycket i nacken än de i munnen. Jag blir liksom mer tydlig. 
 
Så egentligen så är det svårare att rida med ett vanligt tränsbett, eftersom de sättet vi har fått lära oss rida (de flesta av oss i alla fall) så säger vår sits en sak och bettet en annan. Man förstår ju varför många hästar inte fungerar överallt med en del människor. Oftast så brukar våra tränsbett vara delade dessutom (jodå, mina som jag äger är också det), och det ger ännu fler signaler som går emot vår sits. Är inte det rätt knasigt? 
 
Varför har ingen berättat de här för mig innan?
 
Så jag fokuserar just nu på att inte vara ivägen för min häst när jag sitter på honom, att försöka ge honom EN signal och inte dubbla (som att min sits säger sväng men handen säger något helt annat. Inte konstigt att han blir en ostbåge), mer kroppskontroll på mig själv och vara mer stolt och mer matador! Behöver jag säga att vi är och nosar på akademisk (historisk) ridkonst? VÄLDIGT INTRESSANT.