Bus med knasbollar

Efter en lång vecka full av aktivitet för min del men vila för hästarna så tänkte jag att de kunde få rasta sig lite på ridbanan. Satte upp ett litet kryss som de fick ta sig över och det var uppskattat! De sparng som små galoppörer ett tag och brallade och frustade. Det känns skönt i mammahjärtat att se dom tillsammans, när de busar men samtidigt håller koll på mig om vad jag ber om. 
 
Testade faktiskt att se om jag kunde få Peggy så pass intresserad av att följa mig när jag bad om det, och efter lite lirkande och med hjälp av Leikan så nappade hon och började följa! Snacka om att jag blev överlycklig!! Det är egentligen samma sak varje gång en häst gör det valet att följa med, men ändå så är det så stort VARJE GÅNG det händer. Jag blir som sagt överlycklig och jag känner mig väldigt speciell. 
 
Och när jag börjar jobba med en ny/ung häst på det här sättet, så inser jag hur enkel Leikan har varit att jobba med och hur mycket han ger av sig själv när han gör det. 
 
Jag vill poängtera hur viktigt det är att bara busa och umgås, utan krav eller annat som hägrar. Att stanna upp mitt i och bara klappa, krama och pussa. Tänk på att din häst har inte valt dig, du har valt den. Så när de ställer upp på det vi ber om, så ska vi absolut uppmuntra det och ge tillbaka så ofta vi kan.
 
Dessa knasbollar :)