Rolig träning

Kom hem för ett par timmar sedan efter ett härligt grymt ridpass i ridhuset för Susanne! 
 
Även om Leikan var tokladdad när vi började trava fram så lossnade han fint när vi väl satte igång. Övningen var så simpel som att rida serpentiner på ena långsidan med hjälp av koner (de heter kanske slalom då?) och sen på den andra långsidan rida in i en båge, igenom en port och ut i spåret igen. Även denna gången få hästen att lyssna på skänkel och sits.

Mot slutet så tog vi bort porten och fattade galopp på den långsidan istället, för att sedan bryta ned till trav och ta långsidan med konerna hyfsat kontrollerat igen. Ett jättekul pass som var riktigt jobbigt för oss båda! Jag fick kämpa med hull och hår för att hålla koll på mig själv, och Leikan hittade ett härligt tempo att jobba i, och det var jobbigt för honom, men han kämpade envist på, och framförallt så lyssnade han på mig. 
 
Gjorde en egen variant denna gången, och satte tygeln i nosgrimman och i bettet. För att han först ska få en chans att reagera utan att bettet rör sig för mycket i hans mun. Och det fungerade faktiskt väldigt bra! Han slappnade av, och jag kunde ta i honom utan att han stressade iväg, men också så kunde jag få ett mer balanserat stopp + att jag kunde ge honom mer stöd om det behövdes. Bettet är en stressande faktor för honom helt klart, men så småningom hoppas jag att jag ska kunna bli bättre som ryttare för att kunna hjälpa honom att komma över det :)
 
Såklart avslutade vi med att han fick rulla sig i sanden. Fatta hur underbart det måste vara! Han är inte den enda som längtar efter barmark... 
 
 
Observera att när jag skriver att det har varit ett grymt ridpass så är det allt som oftast känslan jag har under och efter passet som jag menar. För antagligen så ser det rent av förjävligt ut 9 fall av 10, men det är ändå känslan som räknas.
 
Idag fick jag en härlig bekräftelse på det. Okej att min häst är spänd och det tar tiiiid för honom att slappna av, så är det bara. Men när han väl gör det, och jag rider på rätt så går han rätt. Han är ärlig och äkta då, han böjer genom hela kroppen och inte bara på halsen. Han trampar in under sig och inte bara bakom sig. 
Så tro inte att vi är något typ av VM-ekipage-proffs bara för att jag nästan jämt skriver att det har varit ett grymt pass, utan det handlar om min känsla efteråt. Och varför skulle jag inte tycka att det varit grymt? Att Leikan har ställt upp för mig och kämpat på så mycket han kan, så kan det väl inte vara annat? :)
 
Älskar att det inte är något som helst prat om att korta tyglarna ännu mera, eller fokusera på vart han har sitt huvud. Utan det är en sådan sak som kommer, fortsätt jobba med det som finns, jobba med grunder. Tålamod, tålamod, tålamod. Det tänket är fantastiskt. Jag behöver inte sätta någon press på mig själv eller L eftersom jag vet att passets nivå läggs efter dagsformen och där vi är just nu.
Dixi Wonderland

Så gullig bild :D

Jag har just nu ett samarbete med Nelly där du får 25% rabatt. All info finner du via min blogg :)