Första träningen 2018

Nu har det äntligen hänt! 
 
Haha, men ungefär, så känner jag. Både första ridlektionen för året och första ihop med Leikan på.... hur länge som helst. Flera år till och med. Och jag hade tänkt vänta ett par veckor till bara för att vara på den säkra sidan, men nu blev det en plats ledig på tisdagarna i samma grupp som Åsa och Reifan. Och det passar ju oss utmärkt att kunna åka tillsammans! Jag fick förfrågan om jag ville vara med, för kondition har han ju. Så vi följde med för att testa!
 
Det var jätteroligt. Men man inser ju hur jäkla värdelös man är.... haha. Man har inte kontroll över någonting, vare sig en själv eller hästen. Leikan var urrrrrrpigg och travade på ordentligt längs fyrkanten vid uppvärmningen efter de andra två hästarna som låg ett halvt varv före honom. 
 
Vi pratade med vår nya instruktör, Susanne och berättade vilka vi var och hur vi låg till i vår ridning. Att Leikan varit skadad i ungefär 2 år, och har nu fått tillåtelse att tölta & galoppera. Att vi inte har ridit lektion på hur länge som helst och jag har ingen aning om hur det kommer att gå eller se ut. Fick bara svaret att vi tar det som de kommer, vi gör det som han orkar med. Inte mer med det. Där släppte en stor del av prestationsångesten kan jag säga.
 
Serpentiner i olika storlekar på en långsida och en stor volt på den andra i trav var vad passet var uppbyggt med. Och det passade oss ganska bra ändå, även om Leikan tyckte att vi skulle ta hela banan i ökadeliökad trav rakt över varje kon... När han slutade upp med att bara springa runt och börja lyssna så gick det ganska bra. Han är inte van vid att gå på kortare tygel under en längre stund, så jag tror att det var det jobbigaste för honom. Och när några gick högljutt på läktaren, då höll ögonen på att ploppa ut på honom. 
 
Mot slutet när Leikan började kännas lite segare så var det dags för galoppfattningar. Och de är ju alltid intressant. Men vi fick order om att inte fatta någon galopp om hästen kändes stressad eller spänd, för vi ville ha en balanserad fattning. Vi fick aldrig till någon schysst fattning, eftersom jag fick bara svaret på mina fattningar med att rusa framåt i trav. Så vi travade helt enkelt bara på och det var helt okej.
 
Det jag tar med mig från denna lektionen är att krama innertygeln på ett sätt som jag aldrig har blivit visad innan. Väldigt intressant, och som Leikan svarade direkt på. Hur viktig den där jäkla ytterskänkeln är (man tror att man håller om, men tydligen aldrig tillräckligt!). När jag inte kan rå över hur Leikan rör sig så är det helt okej att fokusera på mig själv, hur jag sitter; axlar, armbågar, hälar, knän osv. 

Det som gjorde mig allra gladast var att hur spänd och pigg Leikan än va så var det ändå okej att han trummade på, för till slut ger han med sig och då kan jag börja be honom om saker. Jag fick det bekräftat av Susanne och jag blev alldeles varm. För något annat fungerar inte på denna hästen, inte som det ser ut just nu. Kanske om ett tag när han har vant sig och vet vad det är som gäller vid såna här tillfällen. Men det var otroligt skönt att ha en instruktör som ser över hur hästen springer på och ger istället MIG instruktioner som jag kan tänka på, som att höja blicken, luta överkroppen åt sidorna, hälar, tummar osv. Tills dess då vi kan ta emot intruktioner som ett ekipage. Det gör mig glad i själen

Hon förklarade efteråt att det hon eftersträvar på sina lektioner är att få lära ut en känsla, hur det ska kännas och hur man kan plocka fram den. Att det tar längre tid att komma dit är en helt annan sak. Men kände att med dom orden så har vi hittat varandra.