Närmar oss tölt

Jag har börjat lägga mer energi på tölt nu. Det är längesen vi fick okej för att sätta igång med den gångarten men jag har ändå valt att vara återhållsam. Givetvis har vi rullat på då och då, men jag har liksom inte krävt något och han har "trillat över" i trav så småningom. Han har en grymt bra tölt, taktsäker och ren, så själva tölten är inga problem. Det svåra för honom har varit att han spänner sig, går emot och inte bär upp sig korrekt.
 
Men nu har vi tränat så mycket grunder i de andra gångarterna och framförallt mycket galopp nu på sista tiden. Så han har satt muskler och ork för att jobba rätt. Så nu har vi börjat i kort tempo längs korta sträckor. Och igår så fick jag en härlig "jogg-tölt". Kan man kalla det så? Ingen flashig tölt men han vilade i steget och rörelsen gick igenom hela kroppen. Önskar att jag kunde få ner känslan i ord alltså. Inget rusande, utan här och nu. 
 
Det är helt otroligt hur långt vi har kommit, å de tack vare equibandet. 
Nu överdriver du, tänker ni. 
Men NEJ!
Vi hade inte varit där vi är nu om det inte vore så att jag fick upp ögonen för det och metoden som kan användas till det. Att öppna ögonen lite för att kunna ifrågasätta hur andra gör och framförallt vad jag gör själv. 
 
Equibandet har lärt mig väldigt mycket och med hjälp av det och massor, massor med arbete från marken, i töm och så småningom uppsuttet så har jag lyckats bygga upp en häst som lyssnar på mig, lyssnar på sin kropp och som har börjat tänka på hur han använder sin kropp. 
 
Det är inte guld och gröna skogar alltid, absolut inte. Men Rom bygdes inte heller på en dag, så. 
 
Nä, att lära sig hur hästen ska använda sin kropp för att orka bära sig själv och för att den ska hålla i framtiden är nyckeln. Att ha tålamod, massvis med hästgodis, tålamod, en schyst person som bollplank och en gnutta  mer av tålamod.
 
Inte nog med att jag har fått en häst som faktiskt vågar lita på sin kropp, så har jag fått en häst som står mig så mycket närmare nu. Vi kan börja busa oavsett vart jag befinner mig, på marken i hagen, från ryggen eller flera meter bort. Vi hade en fin kommunikation innan, men nu är den ännu finare!
 
 
Så jag ser fram emot mer töltträningar med mer av dessa känslorna. För tölt är ju världens bästa gångart att rida i, så är det bara!

Regn och mörker

 
Det var inte igår man var ute i regn och nästintill mörker och red! Jag var snopen när jag tog på mig en JACKA innan jag satt upp och tänkte att jag behövde både skydd från regnet och reflexer. Den svala luften gjorde lakrits härligt energifylld och det utnyttjade vi förståss. 
 
Skogen, stigarna, parken, vägarna som vi har tillgång till just nu är fantastiska! Och vi hittar nya rundor varje gång vi är ute. Så kul!

Dammigt värre

Jag vet inte hur ni har det men i och med torkan (= inget regn > marken blir torr > svindammigt) så hur jag än gör så är framförallt min svarte springare, en riktig jävla dammråtta rent ut sagt. Även om jag borstar, även om jag torkar, tvättar osv. För direkt när han kommer ut i hagen igen, så lägger han sig i den största, dammigaste hörnan han kan hitta. Och jag är tillbaka på noll i min kamp mot dammet.
 
Och häromdan när jag skulle rida så hade jag borstat ordentligt och till och med torkat med fuktig trasa och verkligen försökt få honom att se ren ut. Men ändå, när jag vänder mig om under ridturen, så ser det ut som om att min häst aldrig har blivit borstad någonsin i sitt liv.
 
 
Även kläderna som får äran att följa med till stallet blir ordentligt skitiga efter EN GÅNG. Jag är ju den som kan använda samma kläder flera gånger i stallet, trots någon fläck här och var. Men nu blir de både dammiga all over och svettiga så de sitter som ett extra skin när jag ska ta av mig dom. Har aldrig tvättat så mycket stall- och ridkläder som jag har gjort i sommar. 
 
Nä. Med detta sagt.
Hösten är välkommen.
 
P.S. Jag har anmält mig och L till en smali som är om några veckor. Taggad!