Regntäcke till Peggy

Det fortsätter att regna, hörrni. Och det är väl nice så länge man inte behöver visa sig utomhus. De få dagarna när det faktiskt är uppehåll så är man som en, jag vet inte vad, man försöker hinna med ALLT som ska göras ute. För vem vet när det blir uppehåll nästa gång?
 
Vet inte hur ni har det med era hästar, men mina är inga regn-fantaster. Särskilt inte när det drar kyliga vindar som kyler ner en in på skelettet... Vid dåligt väder går båda hästarna täckade. Leikan framförallt då han blir så stel, men även Peggy har fått gå täckad då hennes pälssättning inte riktigt har kommit igång ännu. 
 
Regntäcke till Leikan är enkelt att hitta. Hans storlek finns i princip på alla ställen där det är försäljning av Horseware. Men till den där lilla räkan då? Okej att Peggy är en mini, men hon är en minimini tydligen. Vi mätte henne till cirka 65cm från manke till svans. Tur nog så har Horseware sin Petit-kollektion där de finns fina täcken ända ner till 55cm.
 
Och det är väl klart att hon ska ha ett HW-täcke! Jag är väldigt allergisk mot täcken som sitter illa och framförallt som inte klarar av en dag bestående av ihållande regn. Ett täcke ska inte ligga och hindra rörelser, skava eller glida. De ska ligga kvar där man lägger på det och hålla vad de lovar! 
 
Även på denna lilla tjej så är passformen på täcket grym. Dubbla spännen i bogen (hihi), kryssgjordar och bensnören. Och en halsdel, som går att ta bort fick vi till detta också! Den är nästan lite pinsam... :)
 
 
 
 
Jag ät fullt medveten om att jag har hyllat HW innan, men det skadar inte att göra det igen! Även till de här små trollungarna är de utan tvekan perfekta! Det ligger verkligen något i de där uttalandet; "en gång Horseware, alltid horseware..."

Regn, lakrits och mer regn

Idag regnar det över landet (tja, i stora delar tror jag i alla fall). Och inte lite heller, de är sånt där blött otäckt som man blir genomblöt av. Tur att jag hann med en ridtur på förmiddagen när det bara droppade! Ibland är det ganska bra att gå upp hyfsat tidigt ändå.... 
 
För första gången på över ett år så fick vi sällskap av de andra hästarna en del av rundan. Snacka om att Leikan var öööööööveeeerrrrrrrrlycklig. Så vi tog den första delen genom skogen ihop där vi ändå bara skrittar, så mysigt. Sen skildes vi åt och det tyckte inte lakrits alls var okej. Min vanligtvis (nåja) 13 åring förvandlades till en unghäst och betedde sig inte alls bra när han hörde hur hans kompisar sprang iväg åt ett annat håll. Han ville ju följa med!! Och detta visade han bestämt genom att stå på två ben och försöka snurra runt. 
 
Suck. Efter mycket om och men så fick jag honom att röra på påkarna och tänka på annat. Och det gick, skam den som ger sig alltså. Man är ju så fruktansvärt fumlig och orörlig när man har regnkläder på sig med, så att dunsa i backen var det nära att jag fick göra. Men äsch, de gick ju bra där i slutet sen. Vi travade på i en grym joggning med sänkt hals och regndroppar i ansiktet. 
 
 
Så mötte vi ju de andra igen hemma vid stallet igen, då blev alla glada. Suck. Dessa djur. 
 
Det är fullt fokus (nåja) på en tenta som kommer att skrivas på tisdag. Och jag är inte redo, och är verkligen inte redo. Hade velat ha en vecka till, men nä. Så fungerar det ju faktiskt inte. Men det ska bli såååå sköööönt när den är över, och hela den här kursen är över! Då blir det några dagars typ ledighet innan de nya kurserna drar igång. Hoppas inte att de ska vara lika överjävliga som dessa har varit. Heeeeh.
 
Annars rullar de mesta på. Livet är allmänt upponer och ska ta och kolla upp lite värden och tjolahopp för så här som det är nu, ska det inte vara. Tur att lakrits finns. Det är bra medicin.

Kanske lite oredigt men nu är det skrivet

Det enda som jag fokuserar på med Leikans igångsättning, är att han ska slappna av och bygga om och bygga upp. Att stärka de som behövs och röra sig genom hela kroppen. 
 
Att det ska vara rörelse genom hela kroppen har jag förstått att många tänker är självklart om hästen rör på sig, men det är det absolut inte. Att det är rörelse från huvudet, ner i nacke och hals, att bogarna rör sig, bål och rygg hjälps åt, att hela bakkärran rör sig och inte bara delar av den. Och såklart att benen är med (men att benen rör sig är ju uppenbart!). 
 
Många fokuserar på att lösgöra, lösgöra, lösgöra. Jamen det är skitbra att stämma av de där ibland, men i längden och i det långa loppet, så kommer det inte att finnas någon häst kvar att lösgöra. Likaså som att bara träna på en enda sak, vecka ut och vecka in. Sitta och träna gångartsträning varje gång? För att komma åt den där tölten och höja ribban lite lite mer hela tiden. Det kommer inte att finnas någon häst att tölta på till slut heller.
 
Nu blev det ganska grova exempel, men jag hoppas ni förstår hur jag menar. Att man fokuserar på en sak, ser bara åt ett håll och strävar på en specifik punkt.
 
Hästen behöver variation, att få ta i, få samla ihop sig, få tänka, lyfta på benen över bommar och i skogen. Styrketräna, konditionsträna och allt annat man kan göra. Ett varierat träningsschema där alla delar kommer åt att tränas, är det bästa. Att se utanför sin bubbla och skynda långsamt. 
 
Det tar tid att bygga om och bygga upp en häst. Det är bara att gilla läget! 
 
Leikan har stått i över ett år, med endast promenader då och då. Och nu har jag skrittat honom i cirka 3 månader och börjat lägga in trav på en del sträckor. Han känns så annorlunda mot innan han blev skadad. För att hård dra det hela så har han helt enkelt "tappat" de muskler han hade innan, och nu börjat bygga om och bygga RÄTT. Är fullt medveten om hans svårigheter och hur han hanterar dessa, och vi kommer nog aldrig komma ifrån att han spänner sig och bär sitt huvud högt. Men det är så annorlunda nu. 
 
Förutom de jag har omkring mig som är väldigt kompetenta inom hästträning, hästens fysik och biomekanik så har jag fått lägga om mina tankar helt och hållet. Att hitta nya sätt att komma runt de som gör honom spänd och få honom att arbeta med hela kroppen och att bli medveten om sin kropp. Det är lika viktigt som för oss, att bli medveten om vad vi har. Inte nog med att hästarna har en tung och ganska stel kropp, så ska de bära runt på oss också. Det är ju faktiskt då vår skyldighet att försöka göra de bästa av situationen. 
 
Ja, jag har betslat upp, jag har använt hjälptyglar, bytt sadel och diverse utrutsning. Jag har tagit hjälp av tränare och de har sagt att han är olydig. 
 
Men så är det så märkligt att ett år med promenader, sen byggas upp i skritt med varierade pass med styrka, balans och kondition (och trickträning såklart, perfekt att hitta olika ställen på kroppen!). Att ta bort bettet helt å hållet och styrketräna mig själv (jodå, promenaderna har tydligen gett mig lite också), så kan han helt plötsligt jogga i lång och låg form med mig uppepå som klarar av att sitta stadigt.
 
Alltså, jag har inte behövt övertalas sen jag började läsa anatomi och fysiologi på människa att styrka och balans är otroligt viktigt för att man ska få en funktionell, hållbar och stark kropp. Och det är givetvis likadant för hästarna (även om de går på fyra ben, de spelar liksom ingen roll, vi behöver vara starka båda två). Men nu efter att jag har "upplevt" det och sett det på någon som är så otroligt tydlig, så är jag helt och hållet så jäkla övertygad. 
 
Det skrämmer mig att den allra största delen av hästmänniskor skyndar sig så med sina hästar. Framförallt de unga hästarna. Såklart att de ska stärkas och tränas på ett sådant sätt som de är redo för, men alla är olika och det ses mellan fingrarna på det. Hade man istället börjat träna med styrka och balans på de små liven och väntat med att de ska kröka på halsen och lyfta på benen så hade de varit hållbara längre. Dessutom, ju mer rörelser de finns, desto viktigare är styrketräningen. De måste finnas muskler som håller ihop rörelserna....
 
Satt med på en träning nu i veckan (med olika slags hästar i), varav det endast var EN av hästarna som jobbade med hela kroppen, å det var den som såg ut att gå "sämst". Ingen krökt nacke där, utan han var lång i hela kroppen, nosen ville ner och han gungade i sitt steg, men han trampade på iiiiin under sig med hela benet och det var rörelse genom hela kroppen, han bar sig helt enkelt. En av de andra hade en skarp hjälptygel och hästen krökte fint på nacken, men den trampade bara bakom sig och började bocka/stegra i galoppen (wonder WHY). Den tredje var en vacker liten sak som krökte på halsen från dess ryttaren satte sig i sadeln till dess hon satt av. Även under uppvärmning och avskrittning, men hej, han krökte ju på halsen. Det är de viktigaste, eller hur var det?
 
Det blev kanske lite spretigt de här inlägget nu, men de är saker jag funderar på. Och jag är så glad att jag har fått en andra chans med Leikan att få göra om och göra rätt!