Kallt men behagligt

Mitt emellan varven idag så kom jag äntligen iväg till stallet. Och jag vet att Leikan blir oerhört frustrerad på mig när jag kommer och inte kan släppa stress och press på allt annat. Att kunna lämna saker hemma och tänka på ingenting är jag sämst på. Men jobbar på det. Och jag hade inga direkta krav när jag sadlade och satt upp. 
 
När vi skrittade igång så var vi verkligen på olika ställen. Han skulle bara försöka äta gräs i kanterna längs vägen och jag var helt ur balans, dålig med hjälper osv för jag satt och täntke på plugg. Men när vi bestämde oss för att sätta igång och trava så skärpte jag minsann till mig, och jag vågar knappt säga det. Men att kunna ha honom mellan hand och skänkel i trav, i en lägre men avslappnad form i ett tempo som JAG bestämmer, att kunna korta och länga på steget, jag minns knappt om jag nånsin har haft honom där. Någon gång någonsin.
 
Rätt sjukt egentligen. Vi är verkligen på god väg nu, båda två hittar knappar för att komma åt de bästa liksom. Han är riktigt maffig när han sätter den sidan till alltså. Så kul! Men det handlar ju om att jag måste skärpa mig, och rida på ordentligt. Mesar en hel del för Leikans eget bästa. Bara å träna, träna, träna.
 
 
Det har börjat trilla ut lite datum om både kurser, träningar och tävlingar inför nästa år. En del av mig antecknar medan en annan del av mig bara skrollar bort från evenemangen. Men jag hoppas innerligt på att vi kan börja sätta igång att träna inom ett par månader! Går allt som jag vill så kan det bli så. Och funkar det, så kanske det blir en liten skojtävling i sommar/höst. Vi får se! Hade varit så kul!