En sån känsla!

Tömkörde en runda på en stenhård ridbana idag (hej minusgrader), och med tanke på att det var mörkt och i skenet av en utelampa så skrittade vi bara. Men vad är bättre en ett ordentligt skrittpass?? Inte mycket! 
 
Satte upp en "bana", med bommar, hinkar, tunnor, sockerbitar och en "vattengrav".
Så det blev helt enkelt:
* Gå över en upplyft bom
* Att göra halt innan en bom, gå fram ett steg å göra halt med bommen under magen och sen gå på fram igen.
* Hinkarna gjorde vi volter runt
* Serpentiner vid sockerbitarena
* Smala passager mellan tunnor
* Över "vattengraven" (som bestod av en ljudlig och isig vaxduk). 
 
Det är verkligen bara fantasin som sätter gränser och i mitt fall är det en fördel om jag har tänkt till lite innan och funderat ut alla övningar innan. För när jag väl står på banan med hästis så kan jag inte tänka på det, typ. 
 
Om jag ska komma till de som rubriken säger, en sån känsla, så är det att jag kunde inte bestämma mig för vilket träns/bett/inte bett jag skulle ha. Så det blev helt enkelt så att jag satte tömmarna direkt i grimman och så gick vi ut. Och han var sååå fin! Mjuk och lugn, inte spänd eller hög någon gång. Han är underbar när han är på de viset! Vi avslutade med att sticka ut en runda efteråt, krängde på oss lite reflexer och gav oss ut i mörkret. Jo, i totalt mörker för någon har lånat min pannlampa....
 
Men rätt skönt ändå, att gå där i mörkret. Man stänger liksom av ett sinne. Skönt för själen! Avslutar med en bild i töm från förra vintern.