Geysir Sommarserie Del 2 28 Juli

 
 
 
 
 
 
Är jättenöjd med Fagurs insats igår på MinaCusar. Vädret var soligt och otroligt varmt. Andra gången på en ovalbana för fläcken och första gången ever i en programridning. Jag själv kunde ha gjort bättre (precis som vanligt), men nu blev det så. Fagur skötte sig alldeles utmärkt. Han brydde sig inte de minsta om musiken, högtalaren, omgivningen eller liknande. De enda som stressade honom var när den andra hästen kom upp bakom. Men det är helt okej.
 
Han fick många fina kommentarer som att han har väldigt fint övertramp i skritten (I know, han är awwesome), jättefin galopp, bra takt i tölten även om det var några missar. 
 
Han tog galoppskänkeln precis som han skulle och han tog höger galopp (himmel och pannkaka!), och jag som inte trodde att han skulle göra det, eftersom jag trodde vi hade lämnat den hemma på stallplanen, för på framridningen fanns den inte. Han töltade på hela tiden när han skulle, förutom när han fick den andra hästen bakom sig, då blev han lite stressad och då blev de ett par travsteg. Men det är helt okej! Han gjorde sitt absolut bästa, och det är de som räknas!
 
Vi kom på en sjundeplats i tölten (T7) och en delad femteplats i V5. Inte för att placeringen spelar någon roll, men ändå :) Fagur tyckte att prisutdelningen var ganska onödig, för han ville då inte in på banan och springa igen... Haha. Han var väldigt trött till andra klassen som var V5, men tycker ändå att det var där han kändes allra bäst. 
 
Nu ska vi träna på att få ihop oss lite mer, töltträna ännu mera och bli starkare och mer energiska. 

Så ser skadan ut

 
 
Okej att de har synts innan, men nu när det är rakat så ser det ännu värre ut. Och min mage vänder sig ut och in och jag blir sååå ledsen. En del av mig skyller på mig själv och att det är på grund av mig det har blivit såhär. Att jag borde ha stannat upp tidigare.
 
Och jag ska inte ljuga heller, jag är livrädd för hur framtiden ser ut för honom. Han är så levnadsglad och full av energi, så det kommer att göra honom väldigt ont att behöva stå dag ut och dag in och endast promeneras. Speciellt när han inte har så ont att han är halt eller liknande. Han tror säkert att det inte är något särskilt, bara att de gör ont ibland och att jag slutar tycka om honom, för att han känner sig lite skruttig. Vilket är hans största rädsla här i livet.
 
Han kändes ju så fin. Och han var på g. Vi skulle vara på rätt spår nu. Det skulle inte bli såhär... Det är så orättvist....