Söndag

Är helt slut. Vilken dag jag har haft.
Den började väldigt bra, och jag har en bra känsla om det. Håller tummarna nu på att de ska gå igenom!
 
Men när jag kom hem så möttes jag av att en av våra kisar ligger på gräsmattan och skriker på mig. Han har varit lite krasslig och rosslig den senaste tiden, men ändå varit pigg och har ätit som han brukar. Men nu låg han där, när mamma och jag kom fram till honom så gav han oss en blick som nog aldrig kommer att lämna min näthinna. Den blicken sa hjälp. Sen tysntade han, och dök i någon typ av dvala eller något. Han bara försvann, men andades tungt och rossligt och han var helt lealös. Vi bäddade ner honom i en korg och la en filt över honom och bar in honom. Jag ringde veterinären och vi fick komma på en gång. 
 
Då han var 15 år gammal, så bestämde vi att han skulle få somna in. Jag fick åka själv, för mamma klarade inte av att följa med. Och jag trodde verkligen att jag hade koll på läget och att jag skulle klara det, för jag visste att jag gjorde rätt, han bad mig om detta. Men ändå, när veterinären satte sprutan i honom så kunde jag inte låta bli att få tårar i ögonen. 
 
Och när hon sa att han var borta så brast det. 
 
Fina, gamla, skruttiga Siggus. Som alltid mjauade och pratade. Som lufsade med framtassarna så att de dånade på övervåningen. Han som var så extremt kittlig om magen. Och han som var så himla varm och go att ha i sängen. Han har funnits hemma hos oss i 15 år.
 
Det är tomt. Det är något som saknas här hemma. Ingen svart kis som kommer att ligga på köksbordet och dyrka värmen från elementet. Inte heller någon som ligger på trappräcket vid dörren och väntar på att man ska komma och öppna. Svarte katten, svart som natten.
 
Det var dimmigt hela vägen hem i bilen och jag är verkligen ledsen att vår Sigge är borta. Han var den sista som fanns kvar av min misa, och nu har jag ingen av dom längre. Det känns hemskt.... Men nu är dom tillsammans.